Hon fanns alltid där.

Hon fanns alltid där. Min älskade mamma. Varje dag i mitt liv. Min tokiga, virriga, spontana och fantastiskt fina mamma.
Den 27 september 2010 försvann hon för alltid. Oväntat, smärtsamt och alldeles för tidigt.
I dag är det tre år sedan.

De säger att sorgen blir lättare med åren och det stämmer. Och samtidigt inte. När det gäller den där rivande, slitande, skavande och vansinniga hisnande sorgen inombords stämmer det. Den som gör att man stundtals tappar andan och undrar hur man ska kunna fortsätta att leva. Den sorgen blir lättare med tiden och lindas liksom in i lager av bomull så att de där vassa, skavande kanterna inte skaver och gnager och skadar inombords lika mycket.

Men det stämmer inte när det gäller allt som jag upplevt och som jag velat dela med henne under dessa tre åren som gått. Hon glider längre och längre bort och sorgen över det blir värre för varje år. Att hon inte finns där som hon alltid gjorde och att hon missar resten av mitt och mina döttrars liv. Och att jag aldrig mer ska få träffa henne.

Så, i dag är jag ledsen och den riviga, slitande sorgen gör sig extra mycket påmind.
Jag sörjer den älskade mamman som alltid fanns där men som aldrig kommer åter.
I dag är jag tröstlös och det tillåter jag mig att vara. I morgon är en annan dag och då kravlar jag upp igen och fortsätter mitt liv. Utan min mamma. 

Men med andra värdefulla, älskade människor i mitt liv. 
De som gör att livet trots allt är värt att leva.