Underbart

10 dagar har vi varit i väg. Vi sitter just nu i loungen på Krabi flygplats och väntar på vårt 16:50 flyg till Bangkok. Vilken fantastisk resa vi har haft! Och den är inte slut ännu. Vi har träffat underbara vänner från Sverige och upplevt det orörda Thailand och det turistiga Thailand. Allt i en salig, härlig blandning! Jag kommer att blogga mer när vi är tillbaka i Tokyo den 4 januari. Till dess, ta hand om er! Sawasdee kah!

Det mesta går att fixa...:)

Jag bygger mina naglar. Det har jag gjort i så många år så jag kommer inte ihåg när jag började. Jag gillar det. Händerna se alltid snygga ut och man behöver inte bry sig om att fila, måla och klippa. Bekvämt helt enkelt. 

Det var händerna det. Jag är ju även blond. Också här hjälper jag naturen på traven men när jag var liten var jag vithårig. Efter att jag fått mina barn har jag blivit betydligt mörkare och det trivs jag inte med. Så därför färgar jag håret. Problemet med att vara blond är att man oftast inte har så mycket ögonfransar och ögonbryn. Mina ögonbryn är mörka i sig själv så de färgar jag inte men ögonfransarna...De är trista. Och ganska ljusa. Så, i dag har jag varit och gjort lösögonfransar på Juicy lash...;)

 Det tog en timme och så här blev det. 

Före.

Efter

Nu tänker jag mig att jag ska slippa mascara under två veckor med sol och bad i Thailand. Vi får väl se hur länge de sitter på, hon som gjorde dem sa i en månad men det tror jag inte riktigt på...

Jag ska försöka att blogga under vår resa, jag vet inte hur de har det med WiFi i Thailand.

Om vi inte hörs innan så önskar jag er alla en god jul och ett underbart fantastiskt nytt år!

Stor kram! Na maste! /Sara

En tratt

I dag har jag och flickorna handlat lite bra att ha inför resan. Vi var bland annat nere i 100 yens butiken, dvs. där allt kostar 100 yen vilket är 6,50 kr ungefär. Jag hittade jättefinurliga plastflaskor till shampo, balsam och hudkräm. Det är så bökigt att ta med de stora förpackningarna som står i duschen. 

Så, jag skulle ju hälla i saker i de här flaskorna. Shampo och balsam var inga problem men hundkrämen...Det rann liksom utanför och ville inte i det lilla hålet i flaskan. Då kom jag på att jag har ju en tratt. Då gick det som en dans! (med hjälp av en chopstick som jag pillade ner i tratten för att hjälpa det tjocka att rinna ner) Sen började jag att tänka på det här med trattar.

Det måste nästan vara så att en tratt är något av det mesta användbara som man kan ha? Speciellt om man inte vill spilla något dyrbart?

Så, härmed utnämner jag tratten till årets julklapp. Bra va?

Söndagens synder...

Tänk att det blir minsann söndag även i Tokyo.

I dag har vi ätit middag med en annan svensk familj. Jättetrevligt och barnen var överlyckliga eftersom de fick spela dator typ hela tiden. Med den andra familjens barn. Annars har helgen varit lugn med bland annat träning tillsammans med Tobias och jag lyckades att göra hel rostbiff i ugnen i går. Jag börjar så smått klura ut ugns-eländet. Men att ge sig på att baka väntar jag lite med. 

På fredag åker vi ju och det mesta handlar just nu om packning och planering. Jag gillar sånt. Och jag gillar att åka på semester. Jag tror att jag var flyttfågel i mitt förra liv.

Ha en skön söndag- för vissa av er har den just börjat. Här lider den mot sitt slut...

På vår gata i stan...

På vår gata i stan ligger just det, vårt hus. Ett vitt/grått teglat sutteränghus med fem våningar. Eller sex kanske, jag har lite svårt att räkna ut det eftersom vi bor på fjärde våningen men samtidigt på markplan. Det är ett bra hus att bo i. Mitt i Tokyo men ändå med lite småstadskänsla på något sätt. Men, våra grannar. De är ett kapitel för sig. 

Familjen som bor under oss (våning två eller tre, beroende på hur man räknar) har en dotter som antagligen är lätt psykiskt sjuk eller är inne i världens tonårsrevoltsperiod. Med jämna mellanrum börjar hon att skrika hysteriskt och högt, ofta runt 23-tiden på kvällen och slutar inte. Det kan lätt hålla på en timme, om inte mer. Eftersom vi har en-glas fönster hörs hennes hysteri väldigt tydligt. Hon hälsar dessutom inte när man möter henne ute i trappan. Bara det att hon inte hälsar är mycket konstigt i ett land som detta där alla hälsar och bugar. 

Familjen som bor över oss torktumlar varje kväll kl 23:00 så det skorrar när vi sitter och tittar på Tv. Dessutom har de kommit på att 24:00 är en utmärkt tid att bada på. Fylla på vatten, plaska i badkar och sedan tömma ut. De har sitt badrum ovanför vårt sovrum.

När vi flyttade in fick vi tydliga instruktioner om hur viktigt det var att vi var tysta. De första veckorna smög vi runt som små möss och jag hyssjade på barnen hela tiden om de råkade skratta eller förde oväsen. Hur tror ni att det är nu? Jag kan säga såhär, just nu har barnen varsin kompis hemma och de sitter alla i vardagsrummet och låter så som barn mellan 7 och 9 år gör. Som tredje världskriget ungefär.

Jag sitter i köket och ler för mig själv. Kan grannarna låta så kan vi. Så det så.

Grannarnas dag!

Idag hade vi svenska och norska mammor ordnat en Svensk/Norsk kulturdag.

Det blev jättelyckat och jag tror att både barnen och lärarna var av samma uppfattning.

De svenska och norska barnen började med att lussa för varje klass. Det är sex klasser på skolan så det blev en hel del sjungande. Filippa var lucia och hon var mycket stolt och skötte uppgiften med bravur!

Emilia var tärna men var minst lika glad för det!

 Lucian och den minsta och absolut sötaste tärnan i tåget...:)

Vi hade dekorerat ett av de stora rummen på skolan med saker som vi hade hemma. Böcker, leksaker mm. Både den Svenska och den Norska folkdräkten var med och hade lånats från ambassaderna

De äldre barnen fick lyssna på ett föredrag om Norge och Sverige, gå en tipsrunda och smaka lite Svensk/Norsk mat. Djungelvrålen skapade skrik och spott hos en del av barnen..:)

De yngsta barnen fick lyssna på en historia om Pippi Långstrump och sedan fick de dekorera pepparkakor som de fick med sig hem

Nu ska en mycket trött Svenska slänga sig i soffan och göra absolut inget mer än att göra kycklingspett till Filippas klass i morgon...;)

Väntar och längtar...

I dag är det den 9 december och om mindre än två veckor sitter vi antagligen på en strand i Phuket och njuter av sol och värme. Det där med julen har vi lagt åt sidan i år. Det är riktigt skönt att slippa julstress och långa listor av julklappar och julmat som ska klaras av att köpas och julafton som ska planeras och Tomte som ska bokas. 

Men, jag saknar den samtidigt lite...Det är mysigt med alla ljus och att vakna på morgonen och titta på julkalendern med flickorna och att baka pepparkakor och lussekatter. Men, nu har vi valt att göra såhär i år och jag känner mig nöjd med det valet. Om inte annat så blir det en annorlunda julafton. En att minnas. Det är jag övertygad om.

Äntligen!

Äntligen fick Emilia ha sitt kalas! 

 
 



 


Vi har ju fått ställa in det två gånger på grund av sjukdom så vi höll alla tummar och tår för att det skulle gå vägen idag och det var 12 svenska glada barn i åldrarna 4-11 år som var på kalas hos oss idag! Det gick jättebra, mycket tack vare lekplatsen nedanför oss. Vi tog ut dem och rastade dem mellan tacosbuffe och Baskin and Robbins glass. Emilia är supernöjd med sitt kalas och alla fina presenter som hon fick.

Nu ska vi njuta av söndagen- Tobias är i väg och handlar vars en julklapp till barnen som de ska få på morgonen den 20 december innan vi flyger till Thailand. 

Ha en skön söndag!

Tiden går...

Fredag igen. Sist gången för barnen på Svenska skolan sen har de jullov därifrån. Deras "riktiga" skola slutar nästa fredag sedan har de jullov i nästan 3,5 vecka och två av dem tillbringar vi ju i Thailand. 

Det är underbart väder här i Tokyo idag, 17 grader varmt och solsken.

Jag har förstått att det har varit en hemsk storm hemma i Sverige. Hoppas att ni alla mår bra och att ingen/inget har blivit skadad. 

Jag fick ett mail av en kär väninna i Sverige i dag- skoj att höra av er där hemma. Det är inte jättemånga som hör av sig, en del gör det regelbundet, men har ni andra glömt bort mig?

Jag har i alla fall inte glömt er. Inte en enda av er...:)

Ha en underbar helg alla! Konichiwa/Sara

Det är Gyllene Tider.

I går när jag var på min all-around-Tokyo tur för att handla mat så åkte jag hem med en lustig taxichaufför. Han pratade lite engelska och stank rök men det får man stå ut med. Lycka är att åka taxi med en chaufför som förstår vad man säger liksom. Helt plötsligt hör jag Gyllene Tider spelas på radion i Taxin. 

Jag var tvungen att kolla om det var Spotify på min mobil som satt igång av sig själv. Och jo, om man lyckas att ta över 150 bilder på insidan av sin byxficka vid ett och samma tillfälle så är det inte alls omöjligt att Spotify helt oförhappandes sätter igång i en taxi. Så ni vet.

I vilket fall som helst, det var Gyllene tider på hans radio. Det är över nu. Jag berättade att jag kom från Sweden. Ahhh säger han, Skandinavien? Hai svarade jag (ni märker att vi blandade hejvilt mellan olika språk va?) och då börjar han att räkna upp de skandinaviska länderna. Sweden, Finland, Norway and Germany. Va? No, not Germany säger jag. Denmark. Ah, You from Denmark? Germany? Så. Där la jag ner. Vi fokuserade i stället på att hitta hem till mig. 

Det gick sådär. Alla vägar till oss är enkelriktade. Således hamnade jag 500 meter hemifrån och bar fyra matkassar hem. Det kostade mig 100 svenska kronor. I bland får man bara vara nöjd med att åka med en taxichaufför som pratar lite engelska och lägga alla andra krav åt sidan. Och lyssna på Gyllene Tider.

Det rullar på...

De rullar på. Dagarna här i Japan. 

Underbara dagar och jag är mer balanserad och känner mig inte stressad som jag gjorde hemma i Sverige. Jag har tid för min familj, mitt hem och mig själv. Saker som jag planerat att göra blir gjorda och den där stressiga känslan i magen över att hinna med allt som ska göras hemma och samtidigt sköta ett arbete är borta. Kvar finns bara ett välbefinnande och ett lugn.

Jag önskar att alla fick uppleva den känslan. Inte bara ibland utan allt som oftast. 

Jag tycker att mitt liv är lyxigt. Jag har hur mycket tid som helst till att träna och gör det också nu.

Lämnar barnen på morgonen och går sedan och tränar. Är inte det lyx om något?

Idag har jag också packat den där väskan som man bör ha om man bor i Japan. Jordbävningsväskan. Den står i garderoben i hallen och är lätt att ta med sig om man måste fly fort. Vatten, filtar, ombyten, ficklampa och småmynt. Den saknar en visselpipa så det måste jag köpa.

Annars har jag det mesta just nu. Förutom en visselpipa. Hur mår du idag? Kram/S

Om att övervinna en rädsla...

Jag är höjdrädd.
Jepp. Inte bara sådär lite så det killar i magen utan jag mår verkligen fysiskt illa av höjder. 
Jag får hjärtklappning, yrsel och mår sjukt illa. Hela kroppen låser sig.
Det var inget problem när jag var yngre, då åkte jag  bland annat runt i höga liftar i alperna utan problem, utan det kom efter att jag födde mitt första barn. Konstigt men sant.

Det har blivit ett problem för mig, jag gillar inte att något eller något begränsar mig så i dag beslöt jag mig för att KBT:a mig lite. 
Vi åkte upp i Mori Tower i Roppongi, på 52 våningen.
Högst där uppe...

Redan i hissen dog jag lite grann. 
När vi kom upp kröp jag nästan fram och Tobias filmade mig, givetvis...;)
Men, jag klarade det! Jag lyckades till och med att ställa mig och ta foto på den fantastiska utsikten! Tokyo Tower är det röd/vita tornet i mitten.

Sedan fick jag nästan migrän. Av anspänningen antagligen, men jag lyckades att häva den.

Fantastisk solnedgång, Solen går ner bakom Fuji-san som Japanerna kallar det vi känner till som Mount Fuji, tyvärr syns det inte lika tydligt här som i verkligheten.


Sen blev Emilia uttråkad och jag mådde illa igen så då åkte vi ner och jag fick pusta ut på marken. Skönt att komma ner men jag tror att jag kommer att göra om det.
Utsikten var verkligen värt det. ha en skön söndag! Kram/ S