Visst är det konstigt och lite orättvist

Att vi kan trippa fram i shorts och kortärmat i början av november i Tokyo. Och att vi har sådär en 23 grader varmt. Att vindarna fortfarande är varma och den där klistriga, stickande värmen från i somras ligger kvar som en tunn, tunn slöja utomhus. Och att maskinerna där man trycker iskall dricka fortfarande gör en lycklig och att små svarta mygg fortfarande bits och gör knutor som kliar.
Visst är det konstig och lite, lite orättvist?

Kappabashi-dori

I dag har jag ätit bläckfisk med sugpropparna kvar. De lossnade och flög runt inne i munnen när man tuggande. Blä. 
Det åt jag i Kappabashi där jag var med Swea i dag på en lite tour.

Kappabashi är en gata i Tokyo som helt domineras av butiker som har restauranger som målgrupp och de säljer knivar, köksredskap, maskiner och porslin. 

Jag ska definitivt hit igen men då ska jag ta med mig dramaten så jag kan shoppa loss ordentligt...:)

Man säljer även den där platsmaten som ligger i alla restaurangers skyltfönster...

Vi avslutade med att äta lunch på en jättemysig restaurang. 
Det var där jag fick den där bläckfisken med sugpropparna på. 
Jag tuggade, tuggade och tuggade...Och tuggade lite till...

För övrigt var maten jättegod.
Kram på er alla!

En sån där dag...

Idag har varit en sån där dag. 
När vädret har varit underbart och man kan hänga ut tvätten så den får torka utomhus och solen har stekt och små, små lätta moln har dragit förbi och gett korta stunder av välbehövlig skugga. En sån dag när jag har legat i min bikini i solstolarna som vi tog med från Sverige och bara varit nöjd med livet. Nöjd över träningsvärken som gör så ont att det nästan är skönt och nöjd över vädret och nöjd över, ja det mesta. Och tomheten är lite mindre i dag, tack vare alla fina kommentarer och tillrop som jag fick av er igår! Tusen tack alla- det känns att ni bryr er och det är underbart! 

Och har jag förresten sagt att Melrose Place är sååå underskattat år 2013? 
Det har jag konstaterat efter att jag börjat se alla avsnitten från början på Netflix. 
Så, vi avslutar här med att Melrose Place fungerar lika bra 2013 som på 90-talet! 

Ha en bra dag alla!

När det är tomt så det ekar...

Just nu är det tomt i mitt liv. Tomt här hemma efter tre älskade som åkt till Sverige. 
Rysligt tomt och lite sorgligt.

Jag känner mig också tom. Jag saknar min katt hemma i Sverige som är försvunnen.
Katten som vi köpte veckan efter att min mamma dog. Kurre. 
Kurre som hjälpte till och lindrade den fasansfulla sorgen efter min mamma en smula.
Kurre har liksom aldrig varit en "vanlig" katt (om de nu någonsin är det) utan han har samtidigt varit en symbol för tröst och lindring. Jag vet, det låter konstigt och jag kan inte riktigt förklara det men jag tror att ni förstår? 
Nu är han försvunnen och jag lider tusen kval över att vi inte tog med honom till Tokyo. Vi lät honom stanna kvar i Sverige och det gjorde vi för hans skull. För att han skulle slippa flygresan, värmen här och det faktum att han inte kunde gå ut som han var van vid. 
Så snälla, om det finns någon högre makt, låt honom vara välbehållen och vid liv.

Om inte annat så att det kan bli lite mindre tomt i mitt liv just nu.

Det som inte fick hända har hänt...

Alla i Höllviken! Snälla, hjälp oss att hitta Kurre! Han har varit försvunnen sedan i slutet av september! Vi är helt förstörda och kan inte göra något här i Tokyo. Han bor på Östra Lindviksvägen 2 på Granvik hos de som hyr vårt hus.
Snälla, dela gärna detta inlägget och ni som bor i området och i Höllviken kan ni vara snälla och hålla lite extra utkik. Vi tror att han kanske har flyttat hem till någon annan! 

Han är stor, silverfärgad/vit och ganska pälsig. 

Han är chip-märkt och hans försvinnande är polisanmält.
Han är jättesnäll och lyssnar till namnet Kurre. Jag har dragit mig i det längsta för att lägga ut detta men nu vet vi inte vad vi ska göra. 

Båda mina flickor och jag är helt förstörda. Ovissheten är det värsta...

Om ni vet något kan ni kontakta mig på sara@gasslander.com

Goodbyes are not forever.

Goodbyes are not forever. Goodbyes are not the end. They simply mean i´ll miss you until we meet again.

Det packas här. I morgon åker farmor och farfar hem efter tre härliga veckor och Tobias åker med för att jobba en vecka i Lund. 
Kvar blir jag och flickorna. Bittert. 
Tobias kunde åkt till vilken annat land som helst i världen och det hade inte rört mig i ryggen. Utom Sverige. Mitt Sverige.

Fast Japan är inte så illa heller. Som i dag när vi har haft 22 grader varmt och solsken. Då är det  helt ok.

Ja just det. Vi har ju haft en jordbävning här i dag. 
Jag stod i köket när det hände och vinglade till och kände mig yr. Jag trodde att det var lite efterkänningar av migränen jag haft. Sen började alla saker att skaka och låta och Tobias skrek från vardagsrummet "känner du jordbävningen?!"  Och det gjorde jag ju! Det är första gången sedan vi flyttade hit som jag känt en fast det har varit en hel del. Den varade kanske 10 sekunder sedan var det över. Ganska odramatiskt.

Ha en skön söndag! Sayonara!

Några eländiga dagar...

Jag är en av de stackarna som har migrän.

Den debuterade i 25 års åldern och är hos mig hormonellt relaterad. 
Som tur är har jag det inte särskilt ofta men denna gången drabbade det mig rejält. 
Jag har alltså legat däckad i två dagar och känner mig fortfarande inte ok. 
Det är en eländig åkomma och jag lider med de stackare som har migrän ofta, flera gånger i veckan är inte ovanligt.

http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=251

Hoppas att ni får en skön helg! Sayonara!/ Sara