På vår gata i stan...

På vår gata i stan ligger just det, vårt hus. Ett vitt/grått teglat sutteränghus med fem våningar. Eller sex kanske, jag har lite svårt att räkna ut det eftersom vi bor på fjärde våningen men samtidigt på markplan. Det är ett bra hus att bo i. Mitt i Tokyo men ändå med lite småstadskänsla på något sätt. Men, våra grannar. De är ett kapitel för sig. 

Familjen som bor under oss (våning två eller tre, beroende på hur man räknar) har en dotter som antagligen är lätt psykiskt sjuk eller är inne i världens tonårsrevoltsperiod. Med jämna mellanrum börjar hon att skrika hysteriskt och högt, ofta runt 23-tiden på kvällen och slutar inte. Det kan lätt hålla på en timme, om inte mer. Eftersom vi har en-glas fönster hörs hennes hysteri väldigt tydligt. Hon hälsar dessutom inte när man möter henne ute i trappan. Bara det att hon inte hälsar är mycket konstigt i ett land som detta där alla hälsar och bugar. 

Familjen som bor över oss torktumlar varje kväll kl 23:00 så det skorrar när vi sitter och tittar på Tv. Dessutom har de kommit på att 24:00 är en utmärkt tid att bada på. Fylla på vatten, plaska i badkar och sedan tömma ut. De har sitt badrum ovanför vårt sovrum.

När vi flyttade in fick vi tydliga instruktioner om hur viktigt det var att vi var tysta. De första veckorna smög vi runt som små möss och jag hyssjade på barnen hela tiden om de råkade skratta eller förde oväsen. Hur tror ni att det är nu? Jag kan säga såhär, just nu har barnen varsin kompis hemma och de sitter alla i vardagsrummet och låter så som barn mellan 7 och 9 år gör. Som tredje världskriget ungefär.

Jag sitter i köket och ler för mig själv. Kan grannarna låta så kan vi. Så det så.