att vara sjuk eller inte?

De ringde från skolan.
"Filippa är väldigt sjuk. Hon har hööög! feber och du bör komma och hämta henne". 
Jaha liksom.
"Först måste du gå till receptionen och fylla i en lapp och sedan ge den till hennes lärare när du hämtar henne." Jaha igen. Bara att ge sig i väg. 
Lite orolig skyndade jag mig till skolan som ligger 5 minuters gångväg från lägenheten. In i receptionen och fyllde i en blå lapp och sedan snabbt upp på andra våningen för att hämta Filippa. Givetvis fick Emilia syn på mig så det blev gråt och tandagnisslan när hon förstod att hon inte fick följa med hem. 
Där stack det till i mamma-hjärtat... 

In i biblioteket. Jodå. Där var hon. Sjuklingen. Hennes lärare berättade att Filippa minsann hade 37,3 i temperatur och var mycket sjuk. Sjuk? 37,3. Alltså. Filippa har lite över 37 grader i normalfallet vilket jag informerade hennes lärare om. Uppenbarligen har de japanska barnen något lägre grundtemperatur än de svenska. 
Någon berättade för mig att när Japanske Kejsaren hade influensa i vintras rapporterade de Japanska tidningarna om detta. Head-line news alltså.
Kejsaren var oerhört sjuk och hade minsann 37,1 i feber.

Suck. Hem med ungen som klagade på magont. 
Ett toabesök senare ser det ut så här hemma hos oss.

Kastrulljakt

Den visade sig igen. Diskmaskinsäcklet. Ni kommer ihåg den va?
Denna gången satt den i taket och visade tydligt att den tänkte, så fort jag släckt lampan för natten, leta upp mig och krypa in i munnen på mig och bygga bo. 

Så, utrustad med en kastrull och en Tupperware-tillbringare attackerade jag. Då flög den. Uppenbarligen kan kackerlackor flyga. Ganska långt också. Med en hård duns landade den på den vita helteckningsmattan och gjorde sig beredd på anfall. Så helt sonika och med en puls på allt över hälsosamt och med adrenalinet pumpande gjorde jag ett motanfall. Ner med den i kastrullen och klämde till med tillbringaren. Och ja, man får göra så med äckliga kackerlackor på över 5 cm i längd. Bara så ni vet. De dör ju ändå inte av någonting. Inte ens en atombomb. 
Ut på altanen och tömde ut den över räcket på fjärde våningen.

Just det. De kan ju flyga...

Nu har jag införskaffat det tunga artilleriet. 
Här ska varken flygas runt i lägenheter eller festas loss i diskmaskiner fler gånger. 

Tjing och ha en lovely day- det ska jag ha!

Om kattmänniskor

Det finns människor. Sen finns det kattmänniskor.
Jag är en kattmänniska.
Jag härstammar från en lång rad av kattmänniskor och det verkar vara ett dominant drag för min syster, mina döttrar och mina systerbarn är också kattmänniskor. Precis som min älskade mamma var. Kattmänniskor är speciella. Egensinniga, självständiga och de går ofta sin egen väg, utanför upptrampade stigar. De är också fulla av känslor och visar tydligt när de njuter. De är lojala och visar uppskattning mot de som förtjänar det.
Och de älskar katter.

Min första katt hette Lisa. Henne skaffade vi när jag var 6 år och jag kan utan överdrift säga att jag plågade henne. Så som små barn gör när de inte vet bättre. 
Jag höll fast henne när hon inte ville vara kvar och släppte inte taget. Jag tvångsklappade henne. Jag smög in och tog henne på min systers säng när min syster inte var hemma. Jag fick på inga villkor vara i min systers rum. Det visste Lisa. Därför sov hon alltid på min systers säng. Jag älskade Lisa innerligt men kärleken var tyvärr inte besvarad.
Sedan följde en lång rad av katter, alla minns jag för de var alla speciella. På sitt eget sätt. 
Fia, Frippe, Matilda, Laban och Mr.Pip. En del fick kattungar och alla dessa minns jag. Med kärlek.

Sen kom en period i mitt liv när det inte passade att ha katt. 

Hösten 2010 passade det. Då hade mina döttrar, speciellt den äldsta som var övertygad om att hon skulle dö om hon inte fick en katt, tjatat och gråtit och hennes pappa gav slutligen med sig.
Då kom han in i mitt liv. En sibirisk charmör med långa ögonfransar, mjuka tassar med lång päls mellan trampdynorna och med en man som ett lejon. Hans päls var mjuk som lenaste bomull och silverfärgad. Och med ett namn värdigt en prins. Tricaliz Moviestar. Jodå.
Jag var med katt igen. Och jag var lycklig. Så som man bara blir om man är kattmänniska och blir med katt.

Han bor kvar i vårt hus hemma i Sverige, min älskade Kurre, men oj vad jag saknar min sibiriske prins! För jag är en kattmänniska. Och ingenting kan ändra på det.

Respect for the aged day. Keiro-no-Hi

Nästa måndag är det en stor national helgdag i Japan. 
Respect for the aged day. Keiro-no-Hi. Jodå. Du läste rätt. Här är man ledig från jobbet och ska en hel dag visa extra vördnad och respekt för de äldre.

Undrar när man räknas som äldre? 
Tror att mina döttrar ska få anamma detta och visa sin åldrande mor lite extra respekt på måndag. Jodå. Så får det bli.

Jag hittade lite information om denna fantastiska helgdag. På engelska dock. Här står det att människor över 60 år klär sig i rött. Jag är snart över 40 så jag tänkte klä mig i rosa. Som ett mellanting liksom. 

To celebrate Respect for the Aged Day, 60 years old people in Japan usually wear red clothes. Japanese people also make obento or box lunches and give the obento to their elderly neighbors for free. In some communities, many kinds of shows such as dances and songs are performed by school children and younger villagers to be enjoyed by the elderly people in their neighborhood.
Since Respect for the Aged Day always falls on Monday, it creates a long holiday in Japan. Thus, public transportation is likely to be more crowded than usual. During the holiday, TV stations and other means of media in Japan usually feature the theme of elderly. Elderly-related reports such as the number of elderly in Japan or the oldest people in the country are generally issued during Respect of the Aged Day.

Så. Rosa it is. På måndag då. Konbanwa!

Först blommar den- sen dör vissa

Vi var som sagt på Bonsai-utställning i går. Där fanns inte bara bonsai-träd utan även alla möjliga uteväxter. Till mycket bättre pris än i de vanliga blomsteraffärerna här i vårt område. Vi köpte en  bambu-planta. Eller, planta vet jag inte om jag vill kalla den, mer som ett stort träd eller buske. Den är jättefin och passar utmärkt på en japansk uteplats. Jag bar den hela vägen hem upp för vår branta backe och barnen hejade ivrigt på. Nu saknar jag bara en rejäl Buddastaty och mina egna utemöbler som förhoppningsvis kommer inom ett par veckor. 

Phyllostachys nigra, "svart bambu" är en art med svarta stammar som blir 3-4 meter hög. Tyvärr är den något känslig för kyla och lämpar sig bäst i milda klimat, vilket passar bra här. Vi får väl se om den blommar någon gång och sedan dör. Vissa bambusorter gör ju det.

Bonsai?- Hai!

Flickorna och jag trampade ner i vår mysiga stadsdel eftersom det var Bonsai-utställning i dag.

En bonsai formas av den som odlar den enligt vissa stilformer som följs inom denna konstform. Hur lång tid det tar innan man kan kalla det för en bonsai är helt beroende på det material som man utgår från. Stilarna är egentligen bara en vägledning för bonsaiodlaren så att en exakt utformning av trädet kan erhållas och att det slutgiltiga resultatet visar upp den absolut bästa stilen och formen.

Bonsaier har alltid bara en framsida, det vill säga, endast en sida som de ska betraktas från. Dessutom är det tänkt att de ska betraktas i ögonhöjd så att effekten av själva miniatyrfenomenet framstår tydligare. Det är alltså utställaren av konstverket som bestämmer om det ska betraktas sittande eller stående. En bonsai kan bli flera hundra år gammal beroende på vilken art det är och tanken är att den skall gå i arv mellan generationerna.

 De stora bonsaikonstnärerna gör oftast som alla andra stora konstnärer, det vill säga, de bryter reglerna och formar sina träd efter eget estetiskt sinne och kan se den inneboende potentialen som trädet har. För mindre erfarna bonsaiodlare kan denna konstform förenklas genom att följa vissa rregler och på det viset få kunskap om hur ett vackert träd utformas. 

De dyraste träden kostade mer är 30.000 sek- vilka konstverk de är!

Vi köpte ett eget- fast det kostade inte så mycket- en 300 kr ungefär...Vi köpte det av en jättegullig Mr. Miyagi som gav flickorna vars ett ekollon som han tyckte att de skulle odla till egna Bonsaier...:-)

OS 2020 i Tokyo

Då blev det Tokyo som fick arrangera OS 2020. Det är säkert många som jublar åt beslutet men jag fasar för de aktivas skull! Om man har varit i Tokyo i augusti månad så vet man vad jag tänker på. Värmen. Den fuktiga, kvävande, klistriga, brinnande hettan som bara en AC kan lugna ner. Är inte ett sommar OS mestadels utomhus? Oj oj oj... Det kommer att krävas en massinsats för att ta hand om alla som kommer att kollapsa. Inte bara aktiva men även åskådare. Inte sällan klättrar temperaturen upp emot 37-38 grader i skuggan under augusti och bara att ta sig från hemmet till tunnelbanan kräver en heroisk insats. Vad säger man då om att genomföra exempelvis ett maraton i den värmen? Nä, själv tänker jag oavsett var jag bor 2020, vara en passiv åskådare. Inomhus. Inte för att det någonsin varit aktuellt för mig att genomföra ett maraton. Men ett grattis är kanske på plats ändå? Grattis Tokyo- ni kommer att anordna ett fantastiskt OS- och så hoppas vi att augusti 2020 blir osedvanlig kall och sval!